söndag 25 juli 2010

Hemma hos...

min pappa.
Fasaden som vätter mot havet. Den höga delen rymmer hans ateljédel samt ett litet loft med tv-hörna. Den andra, lägre delen innehåller ett stort allrum med en köksdel samt två mindre sovrum. I källaren (här bor vi på besök) finns ett stort rum som är ett kombinerat arbetsrum/ gästrum.

Verandan används som matplats så ofta som vädret tillåter. Bedövande utsikt med solnedgång så här års.

Pappas egenritade växthus/förråd. Här experimenteras med exotiska växter som druvor och persikoträd.

Rabatten, som mamma ursprungligen planerade, prunkar och mest stolt är pappa över de stiliga svarta stockrosorna.


Det började regna lite smått igår kväll medan vi åt middag och idag när jag vaknade var det jämngrått ute. Svårt att urskilja klipporna från havet. Faktiskt ganska vackert.
Jag välkomnar det lite svalare vädret och det var en skön, ren luft vi andades in på vår långpromenad.



Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att besöka minneslunden på den gamla kyrkogården. Här vilar mamma. Jag försökte förklara för pappa hur jag känner. Det är inte lättare för mig att komma i kontakt med mina känslor eller att kanallisera dem bara för att jag befinner mig i hennes minneslund. Det hade inte heller varit bättre med en gravsten. Det är inte bara en overklig känsla utan fortfarande fullständigt ofattbart. Ogreppbart.



Fast än tiden bara går och går.
Vi har ätit god mat, promenerat och pratat och pratat och pratat. En riktigt skön helg.
Kram,
Matilda K

4 kommentarer:

  1. Vilket fantastiskt hem!!!!!


    Vilken saknad att inte ha sin mamma i livet....



    Maliin

    SvaraRadera
  2. Underbart hem din pappa har. Kan inte säga att jag vet hur det känns att sakna mamma, men bara tanken får ögonen att rinna. Bilderna var fina- som alltid. Hoppas allt är bra med dig och magen och resten av familjen. Kram Malin (och Juno som blir ett på söndag- omg vad tiden går!)

    SvaraRadera
  3. Vilket fräckt hus. Är det där du växte upp? Inte undra på att du har inredning som intresse.
    Det måste vara fruktandsvärt att ha mist sin mamma alldeleles för tidigt, om man någon gång är mogen för det. Men jag inbillar mig att det kommer kännas lättare om min mamma får somna in när hon är gammal och kroppen inte orkar längre.
    Att inte kunna lyfta telefonen och höra sin mammas röst kan ingen förstå förrän den dagen man själv inte har henne kvar.
    Tänker på dig kram Kattis

    SvaraRadera
  4. Tack för rara ord, det värmer! Jag tror aldrig att man är förberedd. Att min mamma skulle gå bort i förtid blev ganska uppenbart för mig redan i mina tonår. Hon levde livet lite för mycket helt enkelt, lite för hårt. Detta till trots var jag inte bättre rustad när beskedet kom.
    Nu har det gått ett antal år och det värsta är nog just det som du, Kattis, skriver. Jag glömmer liksom bort och tänker att "Det ska jag berätta för mamma när jag ringer".
    Huset som pappa bor i stod precis klart och mamma hann vara där en säsong. När hon gick bort valde pappa att sälja det som var mitt föräldrahem för att bosätta sig där permanent.
    Kram ni fina.

    SvaraRadera

Skriv nåt, jag blir så himla glad då!